kärlek eller köp?
Min tanke om det är att man gör det här för att kompensera för någonting. En rik, framgångsrik, populär, lycklig man behöver inte "köpa" sig en fru från Thailand, han kan gå ut och ragga upp en fru och bygga det på kärlek istället. En man som växt upp i ett litet samhälle i Norrbotten/Lappland gör inte det på samma sätt. Ni har säkert alla hört fördomarna om att vi här uppe inte pratar så mycket, utan mest sitter inne och surar med familjen och ja, det ligger lite bakom det, kanske inte i min generation men jag känner en del 40+are som är så.
Så tänk så om du sitter där, ensam i din lilla stuga i en liten by alldeles ensam och önskar att få vara med någon, men helt enkelt inte vet hur du ska göra för att gå ut och träffa folk, det är förståeligt att man kommer till den punkten att man skaffar sig en thailändska bara för att få känna sig bra. Jag tror det är ett sätt att kompensera för det man inte har i livet, istället skaffar man den här kvinnan man ska styra och ställa med för att känna sig lite bättre när man kanske inte har vänner, pengar, jobb och lycka.
Nu vill jag bara säga att jag vet både män och kvinnor som har hittat kärleken i andra länder, inklusive Thailand, så jag tycker inte det är fel att vara med asiater, tvärtemot, jag tycker det främjar mångkulturen. Jag är bara inte så förtjust i konceptet att "köpa" sig någon att dela livet med i ett så modernt land som Sverige.
är det okej att vara både och?
Jag är en ansvarstaganade, hyfsat skötsam tjej med mål i livet. Jag sköter skolan onödigt bra, jag tar ansvar för mig själv och jag bråkar väldigt sällan med mina föräldrar. Det sätter mig direkt i ett visst fack, visst?
Men samtidigt är jag tjejen som älskar att festa och gör det i princip varje helg och då kan jag göra tvärtemot vad mina föräldrar vill att jag ska göra, inte utan att det känns lite tungt, men ändå. Jag älskar att glida runt i en fet bil med feta basar och jag umgås gärna med äldre människor. Nu gör det ju absolut inte mig till någon gangster, men det passar väl kanske inte i den andra delen av mig.
Så vem är jag?
Är jag den där tjejen som är ordentlig och skötsam eller är jag hon som verkligen älskar att festa? Som jag ser det är jag nog en tjej som förstår meningen med att ta ansvar för viktiga saker och gör det, men som samtidigt tar sig tid till att roa sig. Är det okej? Går det att vara både och?
Ja, det hoppas jag att det gör, för annars är jag så jävla körd.
Vi bybor
Jag bor i en liten by i Norrbotten med drygt 1000 invånare. Vad tänker ni då om mig? Jag vet själv vad jag tänkte om folket i den här byn förut, alla känner alla, när man ska roa sig sätter man sig på busstationen och umgås eller sätter sig i sin Merca som man är grymt stolt över och snurrar runt, runt i byn efter att man suttit i ett garage i fem timmar och skruvat i den.
Är det så här vi är då?
Ja, det är status att ha en snygg merca. Ja, vi använder busstationen/folkets hus parkeringen/shell som en slags mötesplats. Ja, alla som bott här hela livet vet det mesta om alla andra i byn, men är det här något dåligt? Det är inte vårt fel att våra föräldrar valde att bosätta sig i en liten håla och man blir på ett visst sätt när man växer upp så här. När vi sätter oss i våra bilar och drar runt i byn och pratar med folk är det inget dåligt, det är bara så att det är så vi umgås.
Men gör det oss till dåliga människor?
Nej, det tycker jag inte. Jag kan dessutom säga, att som relativt nyinflyttad i byn ser jag det en aning objektivt. Jag tycker inte alls varenda människa här är likadan som sin granne, det är ändå olika personer vi pratar om. Visst, alla har en skvätt av bybosyndromet, men det är lika självklart som att stadsbor är lite på ett visst sätt också, men vi är ändå alla olika. Jag vet ingen i den här byn som är likadan som sin bästa vän.
Det är synd att det har blivit såhär. Det är dåligt att vara bybo och det tycker jag är jättesynd. Alla som inte planerar att flytta här i från anses som korkade och ingen tror att de någonsin kommer få ett bra liv. Varenda människa måste inte vara 08:a, men tydligen börjar det bli så och det är ganska illa, enligt mig.
Alla här i från har säkert hört den här hundra gånger, men ni söder ifrån borde ta och lyssna. Den är förjävliga rolig och pekar verkligen på fördomarna om hur vi är här uppe
fisljummet?
Men vad är ljummet då? Den vanligaste definitionen på ljummet är väl när man pratar om vattentemperatur, mat eller något liknande. Kallnande mat är ljummet, men inte fan är det ju 37° eller mer? Ljummet vatten är ju verkligen inte 37°, då är det ju jättevarmt!
Nä, nu ska jag sluta skriva av mig av mina mitt-i-natten-funderingar. Jag ska gå ut och tjäna lite pengar nu, så hörs vi sen :)
18/20?
Det jag tänker på är det här med åldergränsen på Systembolaget. Är det verkligen rätt att den skiljer sig från åldersgränsen på krogen? Jag vet inte om jag tycker man borde sänka åldern till 18, men det känns fel att det är olika åldrar på något sådant.
När en människa fyller 18 här i Sverige blir hon myndig, vilket innebär en massa saker. Man får köpa tobak, man får köra bil, man får gå på krogen, man får gifta sig, man får ansvar för sitt eget liv helt enkelt. En 18-årig människa förväntas kunna ta hand om sig själv, att kunna vara en vettig vuxen människa. Samtidigt får denne inte gå in på Systemet och köpa sig en flaska sprit, men hon får gå på kroge och supa sig redlös. Var är logiken?
En person som anses mogen nog att få körkort och därmed komma ut i trafiken och eventuellt hota andra människor liv är inte nog ansvarfull för att ha ett flak öl hemma? En människa som vuxen nog att gifta sig är inte anvarsfull nog att få ta sig ett glas vin till söndagsmiddagen? Jag ser inte logiken i det här, det är en sådan stor dubbelmoral och jag vet inte vad jag ska tycka.
Det enda jag vet är att jag tycker det är konstigt att det är olika åldergränser. Kanske man ska höja ålder till 20 även till att bli myndig? Nej, jag är verkligen förvirrad, jag förstår ingenting av hur de tänkte när de satte de här lagarna.
Vad tycker ni?
erpur ♥
Hur som helst så tror jag att det jag hade behövt just nu är en lång promenad eller en ridtur som inte innebar en massa bråk, typ. Kan man ens bråka med en häst förresten? Visst, både hästar, hundar och alla andra djur för den sakens skull kan ju bli arga, irriterade och min häst är för lat för att göra som jag vill, men bråkar vi med varandra då? Jag har lite svårt att tro att ett djur kan bli arg på en eller? Jag har nog ingen aning, vad tror ni?
Kan djur medvetet bråka med en ?
Ni får i alla fall en gammal bild på en av mina söta hästar ♥
saknar
Jag saknar dessutom att arbete med kameran, saknar när jag hade mina små fotojobb och när jag fick ett par att beställa mina bilder som tavlor. Kanske jag har blivit för gammal för att det där bara ska dyka upp? Kanske jag nu hade behövt bli extremt duktigt och marknadsföra mig själv, i så fall är det bara att ge upp, för jag är inte ett dugg intresserad av att lägga ner hela min själ i det här. Synd, verkligen, för jag saknar det massor.
nu igen?!
Sitter i soffan och gör ingenting med min söta pojkvän som är en jävel på att läsa tidningar och annat överallt, då han "tipsade" mig att gå in och läsa på aftonbladet. Tydligen har den här orkanen det talats om ett tag nu slagit till och det får mig att börja undra, finns det inget slut? Det känns som att varenda gång man öppnar tidningen eller slår på tvn så har någonting nytt hänt, orkaner, jordbävningar, översvämningar, krig, ekonomiska kriser, barnarbete, utrotningshotade djur, svält och allmän misär.
Kommer det alltid vara såhär? Kommer vår värld alltid vara ond och tragisk? Jag tror på något sätt att det är en del av livet, ibland måste det vara tungt, alla kan inte överleva även om man önskade det. Men måste det vara såhär brutalt? Då ställer man sig även frågan, hur ska man som utomstående agera? Man vill så gärna bry sig, finnas där, hjälpa till, men på något sätt känner jag att det inte går helt enkelt. Jag engagerar mig gärna, när det är möjligt skänker man väl en slant här och där, men det känns så meningslöst ibland. Jag vet om att det hjälper, men jag kan inte rädda hela världen, så då måste jag välja. Vill jag att barnen i Afrika ska slippa dö i malaria? Vill jag att tigern inte ska dö ut? Vad vill jag egentligen om jag måste välja?
På något sätt känns det även så att om jag skulle bry mig om allt det här, vad skulle då vara kvar av mig? Skulle inte jag falla samman som människa, vara konstant oroad och ledsen över vår värld? I så fall, vad kan jag åstadkomma och jag blir en av de i mängden som har det tungt, kanske det blir lite av en ond cirkel?
Slutsatsen av den här texten finns inte, jag vet inte vad jag tycker, jag vet inte vad jag känner och jag har ingen mer klarhet än före jag började skriva. Texten i sig ger nog inte mycket för varken er eller för mig, den är osammanhängande skriven mitt i natten, byggd på en förvirrad 16-årings tankar och kanske helt absurd. Jag kände bara för att skriva av mig.
Vad är värst; våldtäktsmän eller mördare?
Vilka tycker ni är värst, våldtäktsmän eller mördare?
Konstiga febertankar
Jag har funderat över det här med kärlek. Jag tror att alla som har upplevt både fram och baksidan av kärlek uppfattar den som underbar, men att den ändå har otroligt makt att såra en och få en att må riktigt dåligt. En sak jag kom fram till idag är att ett förhållande är som en fylla. Under tiden man är i det har man jätteroligt, men när det är över är man spyfärdig och ångerfull. I samma veva lovar man sig själv att man ska aldrig göra om det igen, ändå super man arslet av helgen efter.
Är jag helt fel på det? För det är i alla fall så jag känner mig och tro mig, jag har blivit dumpad och sårad många gånger. Det är väl någonting med mig som skriker att jag borde vara ensam, orkar inte direkt fundera på det. Hur som helst så är det väl så med det mesta i livet, eller jag skulle t.o.m. våga säga allt. Allting har för- och nackdelar.
Enkelt exempel, jag hade verkligen velat äta en helt bytta glass nu, men gör jag det går jag upp typ ett kg och då kommer jag inte i min finfina klänning som jag hoppas få använda inom några dagar. Nu kommer det här spåra men jag fick lust att skriva ner några till.
- Jag älskar Nti, det är ljuspunkten i mitt liv, men det suger att pendla.
- Jag älskar snö, men det blir alltid så jävla kallt när det är snö.
- Det är kul som fan att vara singel, men jag drömmer alltid mardrömmar när jag måste sova ensam.
Jag kan hålla på hela natten, men det tänker jag inte göra. Jag ska bara försöka avsluta det här på ett snyggt sätt, kanske med ett litet vist råd från en inte så vis tjej.
Oroa dig inte för morgondagen, lev i nuet, njut av livet. Var ärlig mot människor omkring dig, men viktigast av allt, var ärlig mot dig själv och försök göra dig själv lycklig.
Måste man vara storbloggare för att vara bra?
Även om jag skulle råka bli storbloggare någon dag skulle jag ändå inte ragga runt halva Sverige efter företag som jag kan tjäna pengar på genom mitt bloggandet. Ens blogg är väl ens intresse inte ett jobb, eller? För mig är det en chans att få skriva av mig, att visa upp mina foton och att visa upp mig för världen "Hej, det är min blogg, det här är jag!"
Sen måste jag tillägga att om man som storbloggare tror att man kommer kunna leva på sin blogg är man kanske inte sådär jätteintelligent. För ärligt talat, hur många personer över 40 tjänar pengar på sin blogg?
Fyra tips om hur du tjänar tid på morgonen!
Jag har bara pendlat till Luleå (5 mil enkel väg) i två dagar och trots att jag slutat tidigt känner jag redan att det är faktiskt jobbigt. Det är tveklöst värt det, jag älskar skolan, men det hade ändå varit skönt att ha lite mer flyt med bussar och sånt. Hade även föredragit att få sova en pyttestund längre på morgon. Så jag tänkte dra ihop en kort lista på hur man kan tjäna in några minuters längre sovtid på morgonen.
Duscha kvällen före
Jag vet om att det är skönt att ta en uppiggande dusch på morgonen, men man tjänar ganska mycket tid på att göra det kvällen innan. Tänk dig att det tar 5-10 minuter att duscha + att man måste torka sig och föna håret vilket alltid verkar ta en jävla tid för mig.
Ät frukost på skolan/jobbet/bussen
Vi busspendlare får ofta lite väntetid när vi kommit fram innan vi börjar, för mig är det just den här veckan en timme. Då kan man använda tiden till att äta frukost så sparar man ännu lite mer tid. Jag personligen äter frukost på bussen, kroppen hinner vakna och jag sparar säkert 10-15 minuter på det.
Gör ditt morgonkaffe kvällen före
Jag vet att det låter skitäcklig, men bara man stoppar muggen i micron 20-30 sekunder så smakar det som nytt. Vår kaffekokare är ganska seg så jag tjänar mycket på det. Ni som inte dricker alls får ju 10 minuter extra hursomhelst (;
Välj ut kläder dagen före
Nu kanske ni tycker jag är löjlig, men jag kan stå och prova kläder och rota i garderoben jättelänge innan jag blir nöjd. Det tar faktiskt ganska mycket onödig tid, men så är det att vara jag (; Ni andra kanske inte gör det? Hur som helst hade jag fått ihop några minuter om jag började göra det.
Om jag nu personligen börjar göra allt det här, vilket jag ska försöka ikväll/imorgon kommer jag behöva stiga upp 6.25 istället för 5.50, inte helt fel.
Fem dagar till skolstart
Skolstarten innebär en stor förändring i mitt liv, jag kommer vara borta 11-12 timmar om dagen och jag förväntar mig att det kommer bli tuffare än det varit förr och jag har bestämt mig för att kämpa. Kort sagt kommer jag ha lite tid över till mitt liv annars. Jag hade hoppats på att få igång bloggen igen till hösten, att börja träna ordentligt och att ha ett härligt socialt liv. Jag har förstått nu att det kommer helt enkelt inte gå ihop. Prio ett är i alla fall att jag fixar skolan, för det här är min dröm och det har varit det hur länge som helst, jag ska gå i mål med flaggan i topp! Efter det kommer det sociala, definitivt. Jag kommer antagligen få slita med att få ihop det med Jesper, eftersom att vi är vana att träffas minst sex dagar i veckan. När jag väl kommit in i de långa dagar ska ja definitivt offra 20 minuter extra på bussen en dag i veckan för att kunna vara med honom. Okej, att åka "hemifrån" 6.30 känns inte lockande, men han är värd varenda sekund <3 Sen har jag även bestämt att fortsätta ha en bra relation med min familj, jag ska inte sluta ge dem tid och till sist hoppas jag på att skaffa nya vänner genom skolan som jag ändå träffar fem dagar i veckan.
Det där med bloggen hoppas jag kunna lösa genom att göra det på skoltid, liksom om jag offrar halva dygnet på att sitta där kan jag väl ge en kvart av de där timmarna till att blogga? Det tycker jag i alla fall :)
Hur som helst, Johanna kommer ändå alltid finnas här fast på ett annat sätt. Visst, jag kommer vara mer upptagen än jag varit, men det är min dröm, drömmar tar tid.
Smink och tankar, kanske man kan kalla det?
Sen vi fick sommarlov har jag nog sammanlagt sminkat mig fem dagar. Det känns riktigt skönt! För det första får man självklart mer färg i ansiktet, sen mår huden bra av att få vila ett tag, jag är snål och köper allt smink på H&M så här är det inget mineralpuder direkt! Jag är däremot riktigt sugen på att köpa ett, man hör överallt att det ska vara riktigt bra, speciellt id verkar populärt. Dock kostar det drygt 400 kronor och det har jag inte råd med när jag inte jobbar. Sen tycker jag inte det är värt det heller. Vad tycker ni, är det värt att lägga ner mycket pengar för att få bra smink?
Jag måste för övrigt erkänna att jag har otrolig tur med min hud så använder mycket sällan foundation. Självklart har jag också perioder när jag får finnar och blir fet i huden, då brukar jag använda Neutrogena Black head eliminating toner. Den är faktiskt bra, man ser resulat direkt. Men jag måste säga att en stor anledning till att jag använder den är att jag helt enkelt inte orkar hålla på och kladda med krämer så det får helt enkelt duga med en toner. Inget kladd!
Jag är egentligen inte så jättebrydd om att ha det bästa sminket, jag kan gå utan smink till skolan utan problem. Jag är inte personen som skulle lägga mig i ett solarium i december, på vintern är alla bleka ändå så jag orkar inte bry mig. Jag är även personen som hellre drar på mig mjukisbyxor än leggings när jag känner mig seg eller fryser. Fast det kanske de flesta är?
Nej, nu blev det långt så ska ta och avrunda. I helgen blir det första festen i sommar och jag är pepp!
Varför klaga?
Jag har slösat bort sommaren för många gånger, så nu ligger jag och solar varje dag det går, oftast bara en timme eller två, men ändå. Jag sätter mig i trädgården med hundarna och njuter av lugnet, jag badar så mycket jag kan och försöker undvika att stänga in mig i huset. Jag skiter i hur många bloggläsare jag har i sommar, för jag ska njuta!
Sen tycker jag att ni kan komma och njuta tillsammans med mig.
Glad sommar!
Bild från sommaren 2007, tagen med kompaktkamera så ja..
Så mycket att berätta, så lite att säga
Det finns så mycket som händer i mitt liv nu och jag önskar att det gick att berätta om här på bloggen, men det skulle bara bli fel. En bra bloggare är personlig, men jag respekterar min familj och mina vänner så pass mycket att jag undviker en del saker i mina inlägg.
Det enda jag vill säga till er idag är att ni får aldrig glömma bort att uppskatta era liv! Det kanske finns mycket saker man inte är nöjd med, men man ska ändå alltid försöka se de delar av ens liv som är bra, annars blir man bara olycklig. Jag tycker själv att detta är jättesvårt och är ofta ledsen för det jag inte nöjd med, jag hoppas bara att ni är bättre på det och att jag kommer lära mig det själv.
Lev för dig själv! Bry dig om och älska dina närmaste, försök alltid att hjälpa dem, men du själv går ändå i första hand. Jag vet att det låter tragiskt och jag skulle lätt ge mitt liv för några av mina närmaste. Men man kan inte ge upp sitt liv för att försöka göra någon annan lycklig, hur mycket man än älskar personen.
Mitt motto här i livet är att "Livet är för kort för att inte levas,"
Tänk över det en sekund kanske.
Jag har förresten klippt mig, miaouw
Perfektion = Ideal?
Jag förstår inte heller var i från det här kommer, för i grunden så är väl de här idealtjejerna, modeller osv till stor del till för att "tillfredsställa" killarna? Visst, killar gillar ofta stora bröst och fasta rumpor, det går inte att förneka, men jag har frågat några killar om det här idealet med pinnsmala tjejer och de tycker faktiskt inte det är snyggt. Det är väl självklart att modellerna är smala utan att se sönderbantade ut på bilder, någon redigerar ju bilden! Om jag hade haft en personlig redigerare hade jag haft 3000 bevakare på min bilddagbok för att jag hade varit så jävla snygg, men nu har jag inte det.
Frågan är då, är den idealiska tjejen perfekt? Är det henne alla killar vill ha?
Det kan inte jag svara på, kanske någon annan kan, vad vet jag.
Ja, jag bryr mig också. Jag bryr mig som fan. Klart att jag vill se ut som de där supersnygga tjejerna jag vet att min pojkvän kan få (mest för att jag är rädd att förlora honom). Det är klart att jag ser att jag inte ser lika bra ut som en hel del andra och det är väl självklart att det påverkar mig, inte för någon annans skull utan för min skull, för att jag vill inte bara duga, jag vill vara perfekt.
Kommer jag då bli perfekt om jag uppnår idealet?
Jag tvivlar starkt på det, men det hindrar mig inte. Nej jag ska inte banta ihjäl mig, herregud!
Jag försöker bara bli den jag vill vara.
usch, jag toksaknar Jesper idag, älskling, får jag komma och pussa dig idag? <3
Jag älskar att vara den jag är
Jag har varit ovanligt positiv de senaste dagarna och jag älskar det. Jag börjar känna mig stolt över mig själv, nog för att jag alltid gjort det, men jag känner mig mer självsäker i den jag är, hur jag ser ut och vad jag gör. Herregud man lever bara en gång och jag har insett att jag slösar bort tid på att gömma mig, vara rädd och osäker. Jag vill inte mer, nu tänker jag köra på sen får det bära eller brista. Jag vill ha kul och jag vill vara glad! Det var bara det jag ville säga.
För övrigt ska jag umgås med Eleanor, Henna och det folket imorgon, ska på nån sminkkurs av något slag? Har aldrig gjort något sånt förut, men jag ser fram emot det och hoppas att det blir kul, det blir väl vad man gör det till. Så nu när jag är så positiv kommer det säkert bli jättebra. Är i alla fall jätteglad att ni bjöd med mig =)
Bjuder på en jätteknäpp och ful bild Jesper tog på mig i helgen. Åh jag älskar att vara knäpp och jag älskar att vara jag!
Förresten, nu ser ni ju hur det blev utan piercing kanske?
Prioriteringar
Jag prioriterar att ha äkta vänner före att ha folk att spendera min dötid med som ändå är falska, eller något annat negativt. Just nu har jag en ganska tydlig priolista.
1. Skolan - En månad kvar och jag får inte fucka den, helt onödigt inför gymnasiet.
2. Relationen till min föräldrar - Herregud jag har inte råd att förlora dem, någonsin!
3. Att inte tappa bort min riktiga vänner - För det är er jag kommer att behöva när allt går åt helvete
4. Mitt förhållande - Jag har helt seriöst världens underbaraste pojkvän som jag känner att jag vill dela mitt liv med, man kastar bara inte bort ett liv sådär
5. Och sist, tjäna pengar och gymma - Så jag kan betala av min balklänning och komma i den om en månad ;)
Det får inte plats en massa skit på den listan, inga saker som står ivägen för mig att hålla den, det får inte hända. För det här är vad som är viktigt för mig och jag känner att jag måste få vara mig själv snart.
Självplågeri
Jag kan stå för att jag själv hållt på med en del sådana här saker, men jag gör det inte längre. Det är inget jag är stolt över, när folk frågar om mina ärr, inte för att de är så stora men ändå, de finns. Men det förflutna går inte att ändra på, det är något man måste lära sig att leva med. När jag höll på som mest och skadade mig själv mådde jag inte så bra och visst, vilken normal tonåring mår inte dåligt i perioder? Anledningen till varför jag en dag tog kniven mot mig, var att det var mitt fel. Det var mitt fel att jag mådde dåligt och då är det illa. Om man blir dumpad tex för att snubben inte har känslor kan man inte göra så mycket åt saken, om man istället blir dumpad för att man bett honom dra åt helvete har man sig själv att skylla. Det är sådana saker jag alltid lyckades/lyckas göra och jag blir så arg på mig själv.
Jag såg min mattkniv och säkerhetsnålarna som mitt sätt att flytta smärtan innifrån ut på kroppen, fysiskt. För det är faktiskt enklare att stå ut med fysisk smärta än psykisk. Jag vet att det kanske låter heltknäppt, men det är min anledning till varför jag började. Har ni några andra teorier eller egna erfarenheter? Sen när man väl börjat så är man fast. För mig var det som en drog, jag kunde helt enkelt inte sluta fören jag verkligen hade något riktigt tungt som vägde emot och det tog tid innan det kom eller ska man säga han.
Jag vet inte riktigt vad meningen var med detta inlägget, jag ville bara få mig själv en tankeställare till kring det här och kanske också er läsare. Jag tror nog att det viktigaste, det är att lära sig älska sig själv, fast det är svårt som fan.
