j. Karlsson

Just nu skiter jag i vad folk tycker om mig och gränserna om vad jag skriver på min blogg. Jag tänker skriva om någonting jag aldrig någonsin förut skrivit, åtminstone inte så andra kan komma åt det. Jag tänker skriva ner mina tankar om självplågeri. Det första ni tänker nu är säkert "åh nej emosar med ärr på handlederna", jag kanske har fel men en del av er gör det säkert. Jag ser inte självplågeri som bara rakblad och knivar. Man kan lika gärna trycka in en nål genom sig, hälla smält plast över sig eller dunka huvudet i väggen. Allting som man avsiktligt gör för att skada sig själv är självplågeri. Jag tror många tycker det är korkat att plåga sig själv och jag kan delvis hålla med, visst, skär ni upp era kroppar så ni förblöder, det känns bara inte så intelligent. Men helt ärligt, hur många har inte slagit i ett föremål, dunkat huvudet i väggen eller något annat i ren frustration?

Jag kan stå för att jag själv hållt på med en del sådana här saker, men jag gör det inte längre. Det är inget jag är stolt över, när folk frågar om mina ärr, inte för att de är så stora men ändå, de finns. Men det förflutna går inte att ändra på, det är något man måste lära sig att leva med. När jag höll på som mest och skadade mig själv mådde jag inte så bra och visst, vilken normal tonåring mår inte dåligt i perioder? Anledningen till varför jag en dag tog kniven mot mig, var att det var mitt fel. Det var mitt fel att jag mådde dåligt och då är det illa. Om man blir dumpad tex för att snubben inte har känslor kan man inte göra så mycket åt saken, om man istället blir dumpad för att man bett honom dra åt helvete har man sig själv att skylla. Det är sådana saker jag alltid lyckades/lyckas göra och jag blir så arg på mig själv.

Jag såg min mattkniv och säkerhetsnålarna som mitt sätt att flytta smärtan innifrån ut på kroppen, fysiskt. För det är faktiskt enklare att stå ut med fysisk smärta än psykisk. Jag vet att det kanske låter heltknäppt, men det är min anledning till varför jag började. Har ni några andra teorier eller egna erfarenheter? Sen när man väl börjat så är man fast. För mig var det som en drog, jag kunde helt enkelt inte sluta fören jag verkligen hade något riktigt tungt som vägde emot och det tog tid innan det kom eller ska man säga han.

Jag vet inte riktigt vad meningen var med detta inlägget, jag ville bara få mig själv en tankeställare till kring det här och kanske också er läsare. Jag tror nog att det viktigaste, det är att lära sig älska sig själv, fast det är svårt som fan.