♥ Dag 8 - Ett ögonblick
Ett ögonblick för mig är inte som jag läst andra skrivit, resor, dagar eller liknande. För mig är ett ögonblick någonting som utspelar sig på så kort tid, men som ändå alltid finns kvar i ens minne. Ögonblicket jag har valt är när jag och Rasmus förlovade oss.
Det var 2 oktober och vi befann oss i Rom. Det var en lördag, om jag inte minns fel och vi hade varit i den staden knappt två dagar. Första dagen drog jag på mig extrem skoskav och spenderade resten av resan i gympadojjor, men för den här kvällen tvingade jag på mig sandalerna, trots att kvällen skulle sluta med nästan två timmars promenad.
Vi begav oss ut vid 6-snåret och det var fortfarande extremt varmt ute då, om jag inte minns fel hade det varit 25 grader varmt den dagen och i storstäder är det sjukt mycket. När skymningen började lägga sig kröp det ner mot 20 grader under tiden vi promenerade mot Fontana di Trevi, platsen jag alltid drömt om att förlova mig vid.
Väl framme var det mörkt i staden och fontänen lystes upp av lampor från alla möjliga håll, det var otroligt vackert. Turisterna trängdes med gatuförsäljare och vi satte oss på ena sidan av fontänen och försökte hitta oss en lugn vrå. Trots det blev vi flertalet gånger störda av en fotograf och nojjan över ficktjuvar var stor, så försiktigt smög jag upp ringarna ur min handväska.
Jag minns att jag var nervös, det pirrade i magen hela vägen dit och jag trodde nästan jag skulle spy när vi var ett kvarter bort. När han såg mig i ögonen och sa mitt namn stannade hela världen, han sa en radda med fina ord som jag önskar jag kunde minnas, men jag var alldeles för inne i stunden för att höra något. Jag minns inte ens om han frågade mig något, jag bara log, grät och nickade där vi mitt bland folkmassan, alldeles som i en egen värld trädde på varandra ringarna.
Nyförlovade med fontänen i bakgrunden
Det var 2 oktober och vi befann oss i Rom. Det var en lördag, om jag inte minns fel och vi hade varit i den staden knappt två dagar. Första dagen drog jag på mig extrem skoskav och spenderade resten av resan i gympadojjor, men för den här kvällen tvingade jag på mig sandalerna, trots att kvällen skulle sluta med nästan två timmars promenad.
Vi begav oss ut vid 6-snåret och det var fortfarande extremt varmt ute då, om jag inte minns fel hade det varit 25 grader varmt den dagen och i storstäder är det sjukt mycket. När skymningen började lägga sig kröp det ner mot 20 grader under tiden vi promenerade mot Fontana di Trevi, platsen jag alltid drömt om att förlova mig vid.
Väl framme var det mörkt i staden och fontänen lystes upp av lampor från alla möjliga håll, det var otroligt vackert. Turisterna trängdes med gatuförsäljare och vi satte oss på ena sidan av fontänen och försökte hitta oss en lugn vrå. Trots det blev vi flertalet gånger störda av en fotograf och nojjan över ficktjuvar var stor, så försiktigt smög jag upp ringarna ur min handväska.
Jag minns att jag var nervös, det pirrade i magen hela vägen dit och jag trodde nästan jag skulle spy när vi var ett kvarter bort. När han såg mig i ögonen och sa mitt namn stannade hela världen, han sa en radda med fina ord som jag önskar jag kunde minnas, men jag var alldeles för inne i stunden för att höra något. Jag minns inte ens om han frågade mig något, jag bara log, grät och nickade där vi mitt bland folkmassan, alldeles som i en egen värld trädde på varandra ringarna.
Nyförlovade med fontänen i bakgrunden
Kommentarer
Trackback
