j. Karlsson

Nu ska jag försöka att reda ut vem jag är, mest för min egen skull, men även för att ni inte ska bilda fel uppfattning om mig. Och jag vet att bilden är ett halvår gammal, men den känns så jag.

Jag heter då Johanna Birgitta Karlsson och jag föddes den 29e Juli 1993 i Boden av min mamma Karin Sjödahl som jag alltid har sett upp till. Hon kan vara lite knäpp ibland, men vi har alltid jättekul ihop när vi tar oss tid till det och vi har haft en hel del tvister genom de här snart sexton åren, men jag älskar henne galet mycket i alla fall.

Mina föräldrar bodde bara i Norrland i knappt två av mina år, sedan blev det ungefär lika länge i Hässleholm sen valde de att gå skilda vägar. Jag är övertygad om att de gjorde helt rätt val då, ingen hade varit lycklig om det varit på ett annat sätt. Min pappa, Anders Karlsson, som är världens bästa pappa, bodde bara kvar i Skåne ett par år skulle jag gissa på. Någonstans i de vevan träffade han sin nuvarande fru Ingela. Ingela måste vara världens bästa plastmorsa eller vad man ska säga. Hon har alltid ställt upp för mig och något av det bästa med det här huset är att kunna sätta sig ner och prata en stund med henne.

Jag går sista månaden på Manhemsskolan i Kalix, min tredje skola under högstadietiden. Jag har aldrig riktigt hittat rätt, jag har svårt för att passa in. Efter sommaren ska jag gå NTI gymnasiet i Luleå och plugga Media och jag hoppas verkligen att det är min nya chans att få börja om och skaffa vänner och göra det jag vill, vara den jag vill vara. Mitt stora problem här är att jag vill passa in, samtidigt som jag vill synas för den jag är, inte den jag ser ut att vara pga utseende, vänner etc. 

Jag har inte så många vänner, jag räknar bara tre, där den ena är min pojkvän Jesper Wärskog som jag måste erkänna är min absolut bästa vän. Han vet mest om mig av alla i världen och jag kan prata med honom om allting från mens till skolarbeten. De andra två är Lina Lundqvist och Ida Vuorenniemi Toivonen. Självklart har jag mycket fler kompisar, men vänner för mig är så otroligt nära hjärtat så ni anar inte. Jag avskyr folk som säger att de älskar allt och alla, det känns så löljligt.



Jag har inte så bra självförtroende, men man försöker hålla det igång så gott det går. Jag tycker jag har en fin kropp och ibland är jag söt, men när jag ser andra tjejer känner jag mig så kass och fattig. Jag är otroligt avundsjuk av mig. Jag är dessutom svartsjuk, men jag har börjat lära mig att hantera det vilket jag är stolt över. Jag älskar att festa, men eftersom att jag inte har så många kompisar så händer det så inte ofta. Jag älskar att träffa nytt folk, det är mest därför fester är så lockande. En sak som många jag känner har konstaterat, även jag själv är att jag tänker på tok för mycket.



Och nu ska jag ge mig utan att ens läsa igenom det här för jag har antagligen skrivit rakt ur mitt hjärta. Tyck om mig eller låt bli. Sen vill jag bara skriva sju ord till, även dem rätt ifrån mig eller den jag försöker vara.
Vill någon hitta på något på lördag?