Saknaden
( först måste jag bara berätta att jag inte är här för att klaga, utan för att berätta )
En av de jobbigaste sakerna jag alltid, precis alltid haft i mitt liv är saknaden. Saknaden av vänner, familj och drömmar om ett annat liv, där allting var lite enklare och mycket närmare. Det enda minne jag har av att ha haft mina föräldrar på samma ort, utspelar sig under ett knappt år, skulle jag gissa. Och under alla de år som jag bott hos mamma i Hässleholm och hälsat på pappa 2-3 gånger om året i Luleå har jag fått tajta relationer till tex min farmor och jag har lyckats få en hel del underbara vänner här uppe. Ibland kunde jag gråta i flera dagar efter att jag åkt hem, bara för att jag saknade allting.
Sen är saknad en sån sak som man kan känna för mer än bara personer, jag kan nu för tiden sakna att sätta mig på ett öresundståg lite sådär spontant, jag kunde tidigare känna saknaden av att ha känslan av att vara en hel familj. Saknad är det samma som att fattas en bit, och föreställ dig ett pussel som saknar en bit, man ser direkt att allt inte är som det ska.
Jag har under femton års tid blivit tvingad att leva med saknaden, fast ingen velat utsätta mig för den, det bara måste vara så. Så med tiden slutar man vara konstant frustrerad över att man inte hittar den där sista biten, men när man vaknar om nätterna och känner att man måste göra pusslet komplett, då är det som jobbigast.
Och alla ni som känner er träffade av mina tankegångar, jag älskar er
En av de jobbigaste sakerna jag alltid, precis alltid haft i mitt liv är saknaden. Saknaden av vänner, familj och drömmar om ett annat liv, där allting var lite enklare och mycket närmare. Det enda minne jag har av att ha haft mina föräldrar på samma ort, utspelar sig under ett knappt år, skulle jag gissa. Och under alla de år som jag bott hos mamma i Hässleholm och hälsat på pappa 2-3 gånger om året i Luleå har jag fått tajta relationer till tex min farmor och jag har lyckats få en hel del underbara vänner här uppe. Ibland kunde jag gråta i flera dagar efter att jag åkt hem, bara för att jag saknade allting.
Sen är saknad en sån sak som man kan känna för mer än bara personer, jag kan nu för tiden sakna att sätta mig på ett öresundståg lite sådär spontant, jag kunde tidigare känna saknaden av att ha känslan av att vara en hel familj. Saknad är det samma som att fattas en bit, och föreställ dig ett pussel som saknar en bit, man ser direkt att allt inte är som det ska.
Jag har under femton års tid blivit tvingad att leva med saknaden, fast ingen velat utsätta mig för den, det bara måste vara så. Så med tiden slutar man vara konstant frustrerad över att man inte hittar den där sista biten, men när man vaknar om nätterna och känner att man måste göra pusslet komplett, då är det som jobbigast.
Och alla ni som känner er träffade av mina tankegångar, jag älskar er
Kommentarer
Trackback
