j. Karlsson

Låg och funderade lite kring kärlek inatt, då menar jag inte kärlek som i ett förhållande, mer som mellan familj och vänner. I framtiden, vill jag ha barn, definitivt, för det tror jag är den ultimata kärleken som finns. Sen är jag otroligt glad att jag har mina bröder, visst, vi bråkar ofta, det är väl meningen, men gud som jag älskar dem! Samma sak, jag och min mamma vi bråkar otroligt mycket just nu. Anledningen till det vet de flesta om, jag ska ansöka till gymnasiet på måndag, 150 mil ifrån henne. Vilken föräldrar skulle inte dö av det? Och vilket barn  tonåring (?) skulle inte få psykbryt på honom/henne när man får skit för något man inte förstår?

Jag är bara femton år gammal ännu, men jag känner redan att jag upplevt saker som de flesta inte kommer uppleva fören de är 20 eller nånting, eller som de aldrig kommer uppleva. Saken är den, att så länge det man går igenom beblandar ens vänner eller ens familj så involveras det kärlek, och i princip allt som sker i ens liv delar man med sig av till dem. Även om det inte har med de att göra direkt, tex om skolan går rent åt helvete för mig, då är det väl ganska självklart att mina föräldrar blir oroliga och jag behöver väl inte ens förklara varför.

Jag har flera bra vänner som fått gå igenom saker jag är glad att jag sluppit själv, och när det har hänt har jag varit totalt lost, orolig och ledsen. Det har hänt flera gånger, att jag kommit hem gråtandes för att jag är så rädd om dem och hur de ska gå för dem i situationen de går igenom.

Allting, som denna onödigt långa text involvervar, har på ett eller flera sätt med otroligt stark kärlek att göra, det har nog allt i livet i slutändan, tror jag. Håller ni med?


Till sist, mamma, pappa, victor, oskar, ingela och alla mina vänner, jag älskar er <3