j. Karlsson

Då har det börjat på riktigt då alltså. Skolan är avslutad, packningen är snart avslutad och de flesta avskeden är gjorda. Ni ska veta så mycket jag kramats de två senaste dagarna. Inte för att jag har något emot det, inte alls.
Så nu är i alla fall mit skåp tömt, jag har ordnat med alla böcker, omdömen etc. Allting flöt på  rätt okej, det här är ju ändå något jag vill göra själv. Så efter musikalen, som jag blev tvungen att hoppa in i huvudrollen utan förvarning sådär poff idag (inte kul), kramade jag mina vänner från klassen, sa hejdå och sånt.

Sen, när alla hade gått och allting var fixat skulle jag bara gå ner till gympasalen och lämna mina skåpnycklar till Novve. Kändes inget speciellt att gå ut genom de där dörrarna igen, jag kommer inte sakna det, finns för mycket idioter på den skolan, förlåt. Men när jag öppnade dörren och gick in i gympasalen, då kändes det. Jag fick kämpa som fan för att hålla tårarna inne när jag gav Novve nycklarna och än en gång lovade honom att spela in en film med en ren och skicka till klassen.

En gympsal liksom? Vad är det för fel på mig? Jag hatar i princip idrott i de flesta former, i alla fall när andra ser mig utföra dem. Visst, jag kan ha kul ibland på idrotten, men så lite närvaro som jag har så blir det inte så många gånger. Och ändå är det en gympasal som får tårarna att bränna bakom ögonlocken.
Antagligen bara för det är den enda platsen på hela skolan som jag inte hunnit få jobbiga minnen ifrån.

Nu ska jag lägga ner det här faktiskt, ska börja packa ner min hårddisk och sånt. Sen hoppas jag på att få hälsa på Idan en sväng i kväll, om hon är kapabel till det.

Avsked suger, de gör ont, riktigt ont.
Men det gör ännu ondare om man struntar i att göra dem.