j. Karlsson

Jag har länge undrat hur mycket barn/ungdomar ska få veta om "verkligheten", var gränsen går för vad man inte ska svara på småbarns frågor, hur mycket kan man diskutera med sina barn utan att det blir för mycket? Jag själv är och har alltid varit sjukt nyfiken, så jag har alltid frågat mina föräldrar om jag undrade över något eller om jag såg att någonting var fel med dem så frågade jag alltid varför. En del saker kan jag tänka tillbaka på nu, jag är ganska glad för det mesta faktiskt, mest pga min nyfikenhet, jag vill veta allt. Sen finns det de där gångerna då svaret gått över den osynliga gränsen. Mest är det små ord, som slängts på den tillfrågades rivaler, på människor jag älskat. Ofta har det handlat om pengar, då jag till viss del får skylla mig själv för jag har alltid varit jättenyfiken på det.

Poängen är den, att vad som sagts förut spelar ingen roll, det har bara gjort mig starkare och förstående för hur verkligheten ser ut. Men nu, när jag kanske börjar vara nog gammal att höra det mesta, så ber jag er, (ja, det är fler än en så känn dig inte utpekad, du vet vem du är) berätta era åsikter för mig, men de där små små orden, håll de inom er. För tro det eller ej, det är de som sårar och gör det jobbigt, inte meningar på två minuter.



Lägger in en bild jag tog i somras som jag just kom att tänka på. Det är här jag ska bo om 10 år, några meter ifrån pappas hus (;