j. Karlsson

Har suttit i flera dagar och varit lite, ja vad ska man säga, besviken (?) på mig själv. Besviken är inte helt rätt ord men hittar inte något bättre just nu. Det är en hel del saker jag faktiskt kan säga att jag är ganska bra på, det går bra för mig i skolan, vilket jag faktiskt är stolt över, jag kan sjunga ganska bra, jag kan fota en del fina bilder, jag kan skriva ganska bra texter. Hela grejen jag blev så frustrerad är det där ganska  bra. Jag vill att när någon pratar om mig ska de säga "ah hon som är så bra på att ..." Ta det inte fel, jag vill inte vara bäst på någonting, men jag vill bli ihågkommen för något särskilt.

Hur som helst, jag har delvis ändrat mig och det var efter att Jesper lånat min kamera och sprungit runt i huset. Han har i princip inga "erfarenheter" av att fota, han kan men det är inget han gör ofta och min kamera gör ju inte saken enklare när man inte kan den. Efter en stund kom han tillbaka och hade som jag förväntat mig en hel drös meningslösa bilder, men det var en som jag fastnade för som jag skulle varit stolt om jag tagit själv.

Så min tanke är då, att man kanske inte alltid måste vara bäst på någon ting för att kunna göra bra saker man kan vara stolt över. Om det ligger något i det, så kan jag sluta oroa mig.

Bilden Jesper tog, visst blev den bra?


Kände mig tvungen att lägga in en bild på min söta svåger från när vi hade kamerakrig i fredags, ni måste hålla med om att han är otroligt söt :)