Hur mycket ska man veta?
Poängen är den, att vad som sagts förut spelar ingen roll, det har bara gjort mig starkare och förstående för hur verkligheten ser ut. Men nu, när jag kanske börjar vara nog gammal att höra det mesta, så ber jag er, (ja, det är fler än en så känn dig inte utpekad, du vet vem du är) berätta era åsikter för mig, men de där små små orden, håll de inom er. För tro det eller ej, det är de som sårar och gör det jobbigt, inte meningar på två minuter.
Lägger in en bild jag tog i somras som jag just kom att tänka på. Det är här jag ska bo om 10 år, några meter ifrån pappas hus (;
Att inte alltid vara,. bäst?
Hur som helst, jag har delvis ändrat mig och det var efter att Jesper lånat min kamera och sprungit runt i huset. Han har i princip inga "erfarenheter" av att fota, han kan men det är inget han gör ofta och min kamera gör ju inte saken enklare när man inte kan den. Efter en stund kom han tillbaka och hade som jag förväntat mig en hel drös meningslösa bilder, men det var en som jag fastnade för som jag skulle varit stolt om jag tagit själv.
Så min tanke är då, att man kanske inte alltid måste vara bäst på någon ting för att kunna göra bra saker man kan vara stolt över. Om det ligger något i det, så kan jag sluta oroa mig.
Bilden Jesper tog, visst blev den bra?
Kände mig tvungen att lägga in en bild på min söta svåger från när vi hade kamerakrig i fredags, ni måste hålla med om att han är otroligt söt :)
Självkritik,, eller vad man nu ska kalla det
Usch, de senaste dagarna har varit helt upp och ner. Eller faktiskt har de senaste veckorna varit det på olika sätt, massa missförstånd, skitsnack och annat i de. Jag försöker alltid att se allting som händer i mitt liv som positiva saker, någonting man kan ta lärdom av. De flesta personer jag har i mitt liv nu har inte varit där så länge och det är både bra och dåligt. Om ni hade träffat mig för tre år sedan, hade nog 80% av er inte tyckt om mig alls. Jag vill inte gå in på vem jag har varit, men jag har gjort hur många misstag som helst och jag har lärt mig av dem. Därför känns det så bra att de som verkligen känt mig bra under flera års tid ser min förändring, men de jag nyligen träffat kan tycka jag är ganska kass och har svårt att ändra mig, jag vet inte, det är ju upp till er att avgöra.
Det jag vill säga är att jag är fortfarande bara femton, jag har några år till på min innan jag är vuxen och innan jag verkligen måste vara "rätt". Så alla mina vänner, bekanta, familjemedlemmar (både blodsband och "ingifta" ;p ), pojkvän och släkt, jag vill bara att ni ska veta hur mycket jag försöker bli den jag vill vara. Hur ofta jag blir arg och besviken på mig själv, för jag vet att jag kommer kunna vara bättre än såhär utan att sluta vara Johanna.
Förlåt mig, detta riktar jag till Pehå, då vi haft en hel del diskussioner. Jag riktar det till mina svärföräldrar m familj, för att jag rört till saker. Jag riktar det till min pojkvän, som fått stå ut med mycket av mina problem som han inte ska behöva ha. Och sist men inte minst, förlåt till mig själv, för att jag inte nått hela vägen fram än.
/ j.karlsson
Saknaden
En av de jobbigaste sakerna jag alltid, precis alltid haft i mitt liv är saknaden. Saknaden av vänner, familj och drömmar om ett annat liv, där allting var lite enklare och mycket närmare. Det enda minne jag har av att ha haft mina föräldrar på samma ort, utspelar sig under ett knappt år, skulle jag gissa. Och under alla de år som jag bott hos mamma i Hässleholm och hälsat på pappa 2-3 gånger om året i Luleå har jag fått tajta relationer till tex min farmor och jag har lyckats få en hel del underbara vänner här uppe. Ibland kunde jag gråta i flera dagar efter att jag åkt hem, bara för att jag saknade allting.
Sen är saknad en sån sak som man kan känna för mer än bara personer, jag kan nu för tiden sakna att sätta mig på ett öresundståg lite sådär spontant, jag kunde tidigare känna saknaden av att ha känslan av att vara en hel familj. Saknad är det samma som att fattas en bit, och föreställ dig ett pussel som saknar en bit, man ser direkt att allt inte är som det ska.
Jag har under femton års tid blivit tvingad att leva med saknaden, fast ingen velat utsätta mig för den, det bara måste vara så. Så med tiden slutar man vara konstant frustrerad över att man inte hittar den där sista biten, men när man vaknar om nätterna och känner att man måste göra pusslet komplett, då är det som jobbigast.
Och alla ni som känner er träffade av mina tankegångar, jag älskar er
Kärlek
Kärlek för mig, det är det här jag lever i. Det är att somna tätt intill den man älskar för att senare vakna upp och titta på när han sover, låta honom vakna och titta honom djupt i hans sömniga ögon. Viska att man älskar varandra och känna att man kan ligga så i en evighet och bara sugas in i ett tomrum som man delar med den andre. Att njuta av allting som involverar varandra, att känna lycka i allt man gör ihop, även fast det inte är så kul. Att känna när man sitter i varsen ända av soffan och tittar på ett gammalt avsnitt av vänner och slänger en blick på honom, att man då känner verkligen att man älskar.
Kärlek för mig, det är inte att jämnt och ständigt ligga i varandras armar och säga om och om igen att man älskar varandra. Kärlek för mig, är den högsta lycka man kan uppnå, bara av att veta att den man älskar älskar en tillbaks.
Som sagt sitter jag ensam på Jespers rum medan han skottar snö och jag känner, att det här är kärlek, det här, det är lycka för mig. Ni behöver inte hålla med, jag förväntar mig inte det, men det här i alla fall hur jag ser det.
Städat
Tanken var att jag bara skulle klottra ner en tanke som slog mig när jag stod där och gnuggade badrumsskåpet med topz (det är skittrånga springor i det så jo, jag städade med topz tyck inte jag är dum i huvudet för det). Är jag en sämre kvinna än andra bara för att jag bara städar när jag känner för det, alltså alldeles för sällan, är jag lite sämre än idealet bara för att jag kan sova i samma sängkläder två veckor fast jag sexat ner de efter två dagar?
Ja, nu inflikar jag sex igen, förlåt, men jag är nog lite för ärlig för att blogga.
Min älskade pojkvän Jesper däremot, han dammsugar sitt rum lika många gånger på en vecka som jag gör mitt på tre månader. När jag märkte det blev jag överlycklig, eller något i den stilen, för jag hatar verkligen att göra det själv. Då blir det alltså jättebra när vi bor ihop, så kan han fixa sånt medan jag gör något mer i min smak. Nej, jag ska inte göra honom till min slav, bara köra lite med honom ;)
Grundtanken kring det här är alltså, är jag en dålig kvinna omjag lägger över huvuddelen av städningen på min pojkvän eftersom att jag är hundra gånger grisigare än honom? För i så fall ligger jag ganska illa till.
Johanna funderar kring musik
Sitter här och lyssnar på musik, just nu en låt av brokencyde, och funderar lite. Bläddrar igenom spellistan, hittar lite allt möjligt, smk, aiden, lady gaga, ck, afi, william control, hard-fi, the used osv.
Jag hittar även ett par låtar med britney spears, som jag vanligtvis inte berättar om för folk att jag har, och jag hittar en låt med tokio hotel, ännu mer tystnad över den.
Varför?
Jo, för att det är "fel" att lyssna på tex britney, för någon har bestämt att hon är en äcklig blond amerikan som inte kan sjunga alls, att det enda hon lever på är att klä av sig och dansa framför en kamera. Jo visst, hon är lättklädd och blond, men det påverkar väl inte musiken?
Samma sak, tokio hotel, jag kunde stolt lyssna på dem för tre år sedan, ett halvår senare var jag en liten fjortisemo när fortfarande hade kvar några låtar med dem.
Då frågar man sig, varför är det så? Varför ska ens spellista enbart bestå av sånt som alla andra inom ens "grupp/stil" lyssnar på? Varför är det fel att någon som i princip bara lyssnar på screamo slänger in en poplåt här och där?
Jag önskar att jag kunde säga att jag var stark nog att inte bry mig om det här, men jag är precis likadan som de flesta (inte alla) andra. Jag sätter på en britney-låt på högsta volym när jag är ensam hemma, och gömmer den någonstans djupt nere i min mobil annars. Och jag tror ni vet precis vad jag pratar om.
Nick Wiggins, basist i Aiden
Bilden är från en av de bästa dagarna i mitt liv,
Aiden @ Kb 23/4 2008
Sådan lycka är svår att beskriva, och deras musik är helt underbar.
En dag, ska jag spela bas som Nick, det måste jag.
en tanke.
Nyss stod jag nere i köket och bredde mig ett par mackor medan tvn stod på i rummet bredvid. Jag lyssnade lite halvt på reklamen som gick, så kom det en sån där reklam om att man ska skänka pengar till fattiga barn, ni vet. "Mohamed är sju år, han har förlorat båda sina föräldrar. Han har inte råd att gå i skolan, istället måste han arbeta."
Nånting i den stilen.
Då började jag fundera, den där lilla Mohamed eller vad barnet nu heter på sju år som sitter nere i Afrika i nån liten hydda och svälter, hur känns de för honom när ett svenskt tv-team kommer och ska filma honom när han sitter och ser lagom eländig och lite småsöt ut? Det kan väl inte direkt vara trevligt?
Och vad får han för det? En klapp på axeln och ett löfte om nånting? En bit mat? Pengar? Ingenting?
Förlåt, det här låter helt sjuk. Men jag började bara fundera.
Sen tror jag, att hur eländigt ens liv än är, så vill nog ingen människa visa upp sig för världen "titta på mig, jag är söt, jag är hungrig, ge mig pengar". Har jag fel?
Det var bara en tanke.
