j. Karlsson

Känner mig pirrig inför en stundande födelsedag och inte ett dugg redo över att lämna arton bakom mig, det har varit så himla roligt, precis som jag förväntade mig det att det skulle vara. Dejta en bartender, träffa diverse skumma killar, åka på äventyr med min fantastiska tjejkompis, dansa som jag aldrig kunnat förut, stå på ett flak med ett tjugotal bästisar och le så käkarna värker, bygga vänskap till min pappa, till min mamma, ha ett eget hem, leva på nudlar, för första gången själv sätta mig bakom ratten och köra mil efter mil till låtar som bara jag älskar. Jag väntade mig ett år fullt av skratt och leenden, av diverse anledningar och med diverse människor och om jag har fått det! Har träffat mer häftiga människor under det här året än jag gjort sammanlagt under de andra sjutton tror jag. Men livet går vidare och jag förväntar mig ännu ett år som blir spännande på sitt sätt. Att inte längre ha skolan som skyddsnät, kanske att känna frustrationen över att vara arbetslös, spänningen av att för första gången sätta foten på ett universitet, att äntligen få leva livet som jag vill och stöta på nya hinder och överraskningar som jag aldrig kunnat drömma om förut. Att planera min flytt utomlands, prova på ett coolt jobb, att istället för attt gå på krogrunda med min fina tjej sitta i hennes lägenhet och mysa med hennes bäbis. Mitt första år som vuxen, på riktigt. Så spännande, kanske det även toppar mitt fantastiska år som artonåring, vem vet. Oavsett vad så är jag lycklig.

Så efter många om och men är min krönika publicerad på skolans webbtidning. Och det är massa press på att vi måste marknadsföra sidan lite, så eftersom att jag har så otroligt många läsare tycker jag ni kan klicka in och läsa den. Klicka på bilden så kommer ni dit direkt!

Gjorde lite slött googlande om romer och snubblande in på ett forum som hette "Var bor alla zigenare?". Jaha, jag klickar in för att få lite vettig information, men inser ganska snart att jag är på helt fel ställe. Diskussionen började om var i Stockholm flest romer bor, men gled snabbt in på om romerna är bättre eller sämre människor än araber, allvarligt? Läste något om att "det är fler zigenare som arbetar än araber". Någon svarade något i stil med att de är ingen av dessa folkgrupper som slöar sig igenom samhället utan att det är alla muslimer oavsett varifrån de kommer som bryter ner Sverige. En annan jämförelse var bosnier och somalier, bosnier jobbar inte men somalier jobbar litegrann i alla fall, var fan kommer den faktan ifrån?

Är det verkligen såhär vårt Sverige ser ut? Tror vi att man kan se på en person beroende på hudfärg, ursprung eller religion om personen är en bra, ärlig människa? Jag blir besviken och förbannad av det här, det visar ju verkligen på att den mänskliga utvecklingen går åt helt fel håll och i rasande fart dessutom.

Det sista jag läste innan jag blev så förbannad så jag inte ens ville titta på det längre var det här välformulerade inlägget.

"Visserligen är det ont om ärliga zigenare, men det jag menade var att zigenare inte betraktar sig som svenskar, utan som zigenare. Självfallet så kan de inte heller bli svenskar, vare sig de vill eller ej, lika lite som en neger kan bli svensk."

Nej för adopterar jag ett nyfött svart barn kommer det här barnet aldrig vara svenskt, inte heller hennes barn och barnbarn. Man kan ju se på en människa vilket land de kommer ifrån, eller hur? Någon får gärna berätta för mig i vilka länder det lever svarta människor i, så jag inte råkar flytta dit för att bli en del av deras samhälle, för det skulle ju aldrig fungera så länge jag är vit.

Känn ironin.

Som sagt var jag på riskettan idag och jag har alltid tyckt att det känns som slöseri med tid och ett sätt att lura pengar av folk, men jag ändrade faktiskt åsikt idag. Visst, det mesta är bara att man inte ska dricka och köra och sånt, men det är ändå ett starkt budskap och jag tror faktiskt jag ändrades en del idag. Inte för att jag tänkt köra full tidigare, men jag fattade verkligen hur mycket hemskt som kan hända, jag tänker ju inte direkt när jag sätter mig i bilen att jag eller någon annan kan dö om jag har otur. Hur skulle man hantera det om man råkade döda en annan människa bara för att man kör bil till en kompis och råkar göra en liten missbedömning?

Det sista vi fick göra på kursen var att se en video som rörde mig nästintill tårar. När jag satt där fick jag titta bort för att hålla mig i shack, men nu när jag kollar på den igen kan jag inte låta bli att gråta. Så jävla hemskt vad som kan hända bara för att man gör så små små misstag! Bör även påpekas att informationen jag fick är att alla olyckor här hänt på riktigt och sedan rekonstrueras.

Kom precis på att jag har blivit jävligt gnällig. Jag har alltid sett mig själv som positiv, men jag har märkt på sistone att jag låter grymt gnällig. Jag är stressad, riktigt stressad, men det här är nog första gången jag på allvar tror att jag inte kommer klara av någonting. Jag försöker verkligen leta efter ork och motivation, men den finns inte, också börjar jag gnälla.

Jag har alltid kunnat tvinga fram motivation och orken att göra det där sista som behövs göras, om det så krävt noll sömn och tusentals tårar. Det går inte längre. Så nu har jag en äcklig negativ syn på livet och borde låsas in till jag kommit över det här, för jag tycker inte om att jag utåt sett verkar vara en jävla pessimist.

Tänk inte bara på dig själv, tänk på killen du utnyttjar.. Väx upp och bli mogen för ett förhållande innan du sätter dig in i ett."

 

För det första, vem är det som är omogen, du som inte ens vågar stå för dina åsikter? Sen är det gulligt att du sitter och blir förbannad över vad jag gör av mitt liv, kanske du är lite småförälskad i mig, eller? För varför ska du annars bry dig om hur jag hanterar mitt kärleksliv? För övrigt är det lite patetiskt att du tydligen inte har andra människor runt dig utan din partner, när jag skriver ensamhet ligger en stor tyngd i det av att förlora mina vänner, du kanske inte har så många?

Ge ditt eget förhållande energi istället för att gnälla på mig, det skulle nog uppskattas från flera håll.

När jag var ute igår med Rasmus pratade vi om ett gammalt minne "den där dagen jag rökdykte", säger Rasmus. Det heter ju så, men sen började jag fundera, det borde ju inte kunna göra det? Jag menar, det heter ju dyka, dykt, dök. Jag var ute och dök igår. Säger du "jag var och dykte" tror du folk du är dum i huvudet. Så då borde det rätta ordet vara rökdök, right? Men det låter ju helknäppt så det går ju inte.

Det har ni aldrig tänkt på va? ;D

Mina vänner vet det redan sen några dagar och det är nu facebookofficiellt så ni lär ju alla märka att jag är singel nuförtiden. Det var mitt eget beslut och det var av många olika anledningar, jag vill fokusera på skolan, träningen och mina vänner och har inte samvete att placera honom så långt ner på priolistan. Har dessutom varit jobbigt för mig många månader med honom, så efter många jobbiga dagar stänger sig hjärtat till slut.

Det finns bara en person i hela världen som är den rätte, jag tror fortfarande att Rasmus kanske kan vara den för mig, annars hade vi aldrig förlovat oss. Är det meningen att vi ska vara kommer tiden föra oss tillsammans igen och tiden kan man inte bestämma över. Händer inte det så får jag bara ta och överleva.

Förresten tycker jag det inte är helt okej av alla er som tycker synd om honom, men inte känner någon medkänsla för mig. Det är inte lätt att ta beslutet att lämna personen man älskar mest av allt i världen.

Du är världens finaste människa Rasmus ♥

Frågan kommer ofta upp i olika sammanhang och till olika person och jag reagerar varje gång, "Ångrar du inte dig?". Jag vet inte vad ni tycker, men jag ångrar ingenting. Visst, alla gör vi saker som man inte tänker göra igen och som skapar problem, men vad är meningen med att ångra? Ja, man kan önska att saker var annorlunda, men jag ser inte meningen med att ångra sig.

När jag gör någonting jag inser var dumt tänker jag inte "fan vad jag ångrar mig", istället försöker jag vara positiv och tänka vad jag fått ut av den där händelsen. Man lär sig av misstag och om de ändå har hänt kan man väl försöka vända det till något lite mer positivt. Kanske det är ett sätt för mig att försvara min sorg för saker när folk berättar att jag gjort fel eller så är jag bara awesome.

Inlägget är tidsinställt, just nu är jag på gymmet och biffar mig.

Sitter återigen och letar utbildningar. Var helt inställd på Malmö, men kände att jag måste se över alla alternativ jag har och kan säga att det inte är lätt! De flesta utbildningar är antingen för konstnärliga för att jag, som är en hemsk tecknare och konstnär, ska kunna känna mig självsäker och nöjd med en sådan utbildning. Några är åt andra hållet, för mycket pluggiga kurser och för lite design.

Hittade något jag verkligen skulle trivas med, grafisk projektledare. Men då behöver man yrkeserfarenhet och sånt, så det går ju inte nu i alla fall. Till slut kom jag ner till två utbildningar som känns lockande och passande, Malmös grafiska design eller Linköpings grafisk design och kommunikation. Linköping vill ha matte b och eftersom att jag vill ha valmöjligheter tänker jag läsa den kursen nu i vår, fy fan vad jobbigt.

Jag vill inte planera, jag vill ta allt som det kommer, men samtidigt vill jag inte sitta där när jag tar studenten och inte veta vad jag vill och kanske inte vara kvalificerad. Jag har ingen aning om vad jag ska göra..

Just nu är jag sjukt jävla arg på länstrafiken. Imorse märkte jag att den vanliga pendlarbussen, linje 12, inte gick, hade fått höra det någon gång förra veckan typ. Istället går det en linje hundra en kvart tidigare på morgonen, vilket betyder 10-15 minuters promenad till skolan, låt mig påpeka att när jag fick göra det imorse var det 26 minusgrader.

För de som pendlar mellan Råneå och Luleå sätter de in bussar som går förbi gymnasiebyn, men ingen hade väl tänkt en tanke att det finns folk som pendlar längre än så? Så alla vi som bor norr om Råneå får gilla läget, frysa arlset av oss och se söta ut.

För att toppa det hela fick jag en utskällning också. Bussen var ganska full så jag satte mig i affärsklass, jag menar, det var ju bara en pendlarbuss i mina ögon. Då kommer busstanten och säger att "Vet ni vad, att här får ni inte sitta, men ska du bara till Luleå får det väl gå an för den här gången". Så jävla arg! Vill de fucka upp hela min värld eller?

Det lustiga är, att för tillfället driver Länstrafiken en stor kampanj för att flera ska åka buss. Budskapet för mig blir typ "Ska ni åka till Umeå eller längre så ta bussen för det är bra för miljön, men pendlar du 10 mil om dagen är det bättre att ta bilen, för sådana sträckor skadar inte miljön"

Idioter!

Jag är riktigt trött på att bli utnyttjad, jag måste bara få säga det. Gränsen mellan att vara snäll och ställa upp och att bli utnyttjad är hårfin och det känns ibland som jag fallit över den. Jag är förbannat snäll, men det känns som att ingen märker det. Jag bjuder alltid om jag kan, till exempel på alkohol, men får aldrig något tillbaka. Kan inte komma på en gång de senaste året någon vän bjudit mig på en fylla liksom.

Folk ser mig tydligen som en smart och duktig tjej och det är riktigt roligt tycker jag. Jag är en väldigt ansvarstagande person som alltid gör det jag ska och har koll på allting, nästan. Det är den jag är och jag älskar det. Att det är min starkaste sida är det nog ingen tvekan om och jag delar gärna med mig av den, för jag behöver andras starka sidor också. Men ibland blir jag bara trött, när det känns som att folk antar att jag ska ordna allting.

Något som stör mig ännu mer är när folk "gnäller" för att jag inte är mer avslappnad och kan låta saker va ett tag, när jag inte är personen som festar till åtta på morgonen. Jag kan inte vara både och. Ska jag kunna hålla koll på allt och fixa allt måste jag ha en dygnsrytm som en 40-åring, tyvärr. Jag är den jag är, kanske aningen torr, kanske lite för ambitiös, men älska mig för den jag är. Vänner och bekanta finns för att hjälpa och komplettera varandra, jag skulle aldrig klara mig ensam. Men vad får jag tillbaka?

Jag vill så jävla gärna hjälpa alla andra, men jag får fan bara skit tillbaka. Bara en gnutta uppskattning hade varit guld värt, för ni anar inte hur mycket jag kämpar, både för min egen skull och för andras.

Känner mig förbannat missanpassad. Som att ingen egentligen älskar Johanna, utan att hon är trevlig att ha omkring och alltid ordnar saker om det behövs. Jag behöver en riktig jävla vän som ger och tar, tycker om mig som jag är och som uppskattar mig lite då och då.

Nu trycker jag på publicera och vet om att jag kommer ångra det, men nu får det bli så.

Nu måste jag få ut lite agressioner här och "blogga" av mig lite om världens ynkligaste grej som irriterar mig extremt mycket. Jag blir inbjuden konstant till evenemang på Facebook som antingen är i Skåne eller som det är 18-årsgräns på. Vet inte hur många gånger jag fått tacka nej till "bästa festen ever, woho!"

Så det var det om det. Man känner sig som en jävla torris när man tackar nej till allting dessutom.

Har suttit och pratat med mina käre pojkvän om det här med Mårtensafton igår och han hade aldrig någonsin hört talas om det förut. Det är en högtid som firas den 10 november, nuförtiden mest i Skåne så jag kan tänka mig att folk här uppe aldrig hört talas om det. Hela grejen bygger på att man äter gåsamiddag, svartsoppa till förrätt sen gås till huvudrätt. Har ni hört talas om den?

Som alla andra traditioner har den självklart en historia och det finns lite olika versioner på den, men det jag fått höra och som wikipedia snällt nog konfirmerat är att det handlar om ett kristet helgon som folket ville ha till biskop. Han ville dock inte ta på sig den befattningen eftersom att det krävdes mycket jobb, så han gömde sig bland gässen för att undvika det. Gässen började istället "skrika" så han hittades, typ nåt i de stilen.

Så därför äter man gås för att straffa gässen för deras bedrägeri.

Brutal tradition helt enkelt! Bara vi skåningar som kan hålla fast vid sånt ;)

Om det är någonting jag avskyr så är det förmodar, även om jag själv har dem ibland och det skäms jag över. En av fördomarna jag ofta möts av är att jag måste kunna danska, för jag är ju från Skåne.

En gång för alla vill jag bara berätta för er, att Skåne är en del av Sverige och har inte varit danskt sen flera hundra år tillbaka. Skåne är faktiskt en del av ert land och vi är minst lika svenska som ni är. Ändå får jag höra ofta att jag borde kunna danska, för jag har ju faktiskt bott i Skåne.

Varför skulle jag kunna danska bara för det? Jag bodde drygt 10 mil från gränsen till Danmark, lika långt som jag bor ifrån gränsen till Finland nu. Hur många av er som bor här kan finska? Kan du finska? Inte? Det borde du ju göra när du bor så nära finska gränsen för det här är ju praktiskt taget Finland.

Hör ni inte hur dumt det låter? Sverige är Sverige, bara för att man bor nära gränsen till ett annat land betyder inte det att man är lika stor del av båda länderna.

Det här med farsdag tycker jag är lite överskattat, men man faller som ändå in i det. När jag såg alla skriva på facebook hur mycket de älskar sina pappor smittade det självklart av sig och jag kunde inte låta bli att tänka tanken själv, jag älskar min pappa så sjukt mycket. Han har gjort så mycket för mig så ni kan inte förstå, han har alltid funnits där, han har kört 600 mil på två veckor bara för att vi ska få träffas, otaliga gånger dessutom. När jag varit ledsen, i full panik, har han alltid tröstat mig och hjälpt mig. När allting har varit hopplöst har han fixat det på något vis och jag har alltid undrat hur det går till.

Min pappa är bäst i världen!

I våras, när vi hade medieproduktion, fick vi i uppgift att göra en digital historia. Jag är verkligen inte bra på det där med film, men jag kämpade som en dåre och fick tillslut ihop någonting, snyggt eller inte. Jag tycker i alla fall den blev ganska fin, på ett djupare sätt än det ögat ser.

Idag efter vår väldigt givande psykologilektion slog en tanke mig som jag delar med mig av bara för att jag behöver skriva lite. Vi pratade om autism idag och fick lära oss lite om det, mycket har man redan koll på, men det är ändå intressant. Som ni säkert vet har personer med autism väldigt svårt för att förstå saker som inte är rakt på. Det ska vara ja eller nej. Ska man ge en person instruktioner ska det inte vara "ät frukost, borsta tänderna, klä på dig sen åker vi", man måste liksom ta det steg för steg, en sak i taget annars förstår dem helt enkelt inte. Personer med sådana sjukdomar, för det är inte bara autism utan även ADHD till exempel som är en lindrig version av autism, de förstår inte det sociala samspelet och kan inte riktig föra sig bland folk.

De här människorna har låg EQ, men ofta extremt hög IQ och de är inte ovanligt att de är väldigt duktiga på saker vi aldrig en skulle kunna tänka oss att göra.

Min tanke är då, varför är inte dessa människor högre ansedda?

Hur duktiga personerna än är och hur mycket man än fascineras av deras talanger tycker man ändå att man är bättre än dem, eller hur? För de fattar ju inte enkla saker i livet, vilket gör dem till idioter.

Jämför man en vanlig människa med en autisktisk människa har den "vanliga" högre EQ än den autistiska som istället har högre IQ. Det är fortfarande den "sjuka" som är värd minst, men i vårt samhälle värderas Iq högre än Eq, eller hur? Borde vi inte i så fall avugda autistiska människor? Eller kanske ändra vår syn på det?

Jag tror folk tar EQ för givet och därför betyder det ingenting om man har väldigt hög EQ, men när folk brister på det planet märks det jättetydligt och dem blir genast klassade som idioter.

Så varför är vi bättre än autisktiska människor om de har betydligt högre IQ än oss, det som är så jävla viktigt?

Det var det jag hade att säga om det. Jag är väldigt intresserad av personer med sådana här problem av personliga anledningar och det är antagligen därför jag spånar iväg så här och nästan blir lite småförbannad. Kanske dags att samhället tänker om hur vi vill ha människor egentligen?

På jakt efter lägenhet, det går hyfsat, men inte toppen. Det är ändå tur, för vi har inte pengarna än, men jag känner på mig att Rasmus inte går arbetslös en dag efter nyår, förhoppningsvis dyker någonting upp tidigare, håll tummarna för oss. Trots att ingenting är säkert, kan jag ändå inte låta bli att häcka på lulebos hemsida, drömmen är så stark, jag vill så gärna. Ju längre tiden går ju mer längtar jag, jag är inställd på att flytta härifrån, det är svårt att njuta av det man har när man känner så.

Tre rum och kök, knappt 70 kvadrat, Örnäset, hyra kring 4000 - 4500, så ser drömmen ut. Drömmen finns här och den kan bli vår, med lite tur, om man bara hade haft möjligheten. Det svider att se, vad vi skulle kunna få, men det går inte på grund av den tragiska arbetsmarknaden.

Tänk att ha en egen lägenhet, ja med Rasmus då förstås, som är bara vår. Vi bestämmer hur det ska se ut, hur mycket disk det är tillåtet att lämna framme, när vi ska städa, när vi ska diska, vem som ska göra det. Vi bestämmer vad det blir till middag, vilket smör vi vill äta, var hunden får vara och inte vara. Inga andra stökar ner, bara vi och då är det tusen gånger lättare att städa.

Tänk att komma hem, till tystnad, eller kanske till en färdig middag och ingen annan att bry sig om än just oss själva. Tänk att få bestämma vilken musik som ska spelas, vilken tv-kanal som ska vara på, jag slipper nog aldrig hockey och fotboll, men kanske lite F1 i alla fall.

Det här är min dröm. Så nära att jag nästan kan ta i den, men ändå så långt bort.

Sitter och tittar på ettan just nu, "Sverige röstar" och jag ska snart bege mig ut på en promenad, men först ska jag se vad Ana-Gina har att säga i det här programmet, får känslan av att jag tror att hon är väldigt vettig i sina tankar och åsikter.

Angående det här med politik så tycker jag att det är väldigt intressant och jag har följt de olika partierna en del, kankse som de flesta människor gör. Jag är verkligen inte insatt i de olika partierna helt hundra, men jag har många åsikter som inte nödvändigtvis är förankrade till ett politiskt parti. Idag önskar jag verkligen att jag hade rösträtt och om jag hade det hade jag funnit ett sätt at koppla mina åsikter till ett parti, men det kräver en del arbete att söka reda på vad alla olika partier står för så jag har inte gjort det för att jag ändå inte har någonting att säga till om.

När jag sitter här och önskar mig rösträtt blir jag väldigt besviken och en aning frustrerad på alla människor som har den rättigheten och som inte väljer att använda den. Jag förstår att en del inte vill koppla sig till ett parti, men då tycker jag i alla fall att man drar sig bort till vallokalen och lägger en blank röst, för det finns så många människor i andra länder som skulle göra vad som helst för att få den möjligheten vi vill.

Något annat bland mång förstagångsväljare som jag tycker är synd är att många väljer parti på fel grunder, kanske för att de inte är engagerade nog och känner att de måste välja, så kanske man röstar som kompisar gör och sådana grejer.

Hur som helst, tycker jag det ska bli jättespännande att se hur valet i år slutar, för det är onekligen spännande, oavsett vilket parti man tror på. Och alla ni som får rösta, spring iväg till vallokalen bums!