j. Karlsson

Här sitter jag, en tisdagsförmiddag hos min pojkvän. Klockan är ett och jag har lärt mig förra veckan att det faktiskt är förmiddag fram till två, har alltid trott att det var tolv. Anyway, jag sitter hemma hos Jesper, han skottar snö och jag bloggar. Sitter och tänker lite kring lite allt möjligt, som vanligt också vandrar tankarna vidare till kärlek.

Kärlek för mig, det är det här jag lever i. Det är att somna tätt intill den man älskar för att senare vakna upp och titta på när han sover, låta honom vakna och titta honom djupt i hans sömniga ögon. Viska att man älskar varandra och känna att man kan ligga så i en evighet och bara sugas in i ett tomrum som man delar med den andre. Att njuta av allting som involverar varandra, att känna lycka i allt man gör ihop, även fast det inte är så kul. Att känna när man sitter i varsen ända av soffan och tittar på ett gammalt avsnitt av vänner och slänger en blick på honom, att man då känner verkligen att man älskar.

Kärlek för mig, det är inte att jämnt och ständigt ligga i varandras armar och säga om och om igen att man älskar varandra. Kärlek för mig, är den högsta lycka man kan uppnå, bara av att veta att den man älskar älskar en tillbaks.

Som sagt sitter jag ensam på Jespers rum medan han skottar snö och jag känner, att det här är kärlek, det här, det är lycka för mig. Ni behöver inte hålla med, jag förväntar mig inte det, men det här i alla fall hur jag ser det.