j. Karlsson

Just nu känns livet jävligt jobbigt, jag har börjat åldersnojja som fan. Det är en månad till min artonsdag och jag har slutat längta till den, den kan springa in i skogen och stanna där för alltid. Jag känner mig inte redo, inte för fem öre. Herregud jag kan inte ens ringa ett samtal och bemötas på ett dåligt vis utan att bryta ihop. Jag känner mig inte redo för livet, jag kommer inte fixa högskolan och jag kommer ha ångest av att dumpas ut i arbetslivet sen. Visst, jag vet om att jag kan ta hand om mig själv, men jag får ångest av att veta att det inte kommer finnas någon att fånga mig när det skiter sig i alla fall.

Tror jag stannar här i mitt rum några år till och skiter i att bli vuxen, det känns bara meningslöst i alla fall.