j. Karlsson

En sak som jag tror att alldeles för få funderar på, åtminstone i min ålder, är hur mycket ens föräldrar verkligen gör för den man är. Man växer upp med dem, eller i alla fall en, som man är i samma hus/lägenhet med minst 12 timmar om dagen eller något sånt. Man lever tätt ihop med dem, de är ens första vänner. Därför är jag helt övertygad om att om jag tex växt upp i en annan familj hade jag varit en helt annan person. Man formas liksom av allt och alla som finns i ett liv, mest i tidiga år. För att ta ett till exempel kan vi ju bara titta på hur jag förändrades av att bli vän med Ida.

Det jag vill komma fram till är att jag är stolt. Jag är stolt över att jag är den jag är, och jag vet att jag inte hade varit samma person om det inte vore för hur jag växte upp (även om jag ibland kan tycka att det varit helt fucked up) och hur mina föräldrar, mest min mamma då såklart, uppfostrat mig. Visst, jag tycker att båda mina föräldrar gjort sina misstag, men jag är inte helt misslyckad, jag känner mig faktiskt ganska lyckad.

Så nu vill jag bara tacka er, mamma och pappa, för allt ni gjort för mig och för att ni fick mig att bli den jag är nu.
Jag älskar er <3