Concerned and kind, yet unable to reach me
Idag har det hänt en mycket tråkig sak i mitt liv och det är flera som vill prata med mig om det här. Jag vet inte om det gör er besvikna men jag vill faktiskt inte prata. Har bara valt ut ett par personer att berätta för, personer som jag litar på och känner att de verkligen bryr sig och inte dömer mig, för jag är säkert att jag kommer se ut som en idiot när det här är över. Jag ska ensam försöka antingen lösa problemet eller bara leva mig igenom det, hoppas såklart på en lösning men jag behöver lite hjälp och tid för det så jag vet inte vad som händer.
Jag önskar att man kunde kontrollera allt här i livet, då hade allt varit mycket enklare. Fast då hade livet förlorat mycket av sin mening såklart, man måste få stöta på sina problem, göra sina misstag och ta lärdom av dem. Det känns jävligt jobbigt men det bara måste göras. Sen, när man börjar vara färdig med sina misstag, de flesta görs ju när man är ungefär i min ålder, så kan man vara nöjd med sig själv. Då kan man titta tillbaka och kanske skratta åt dumma saker man sagt eller gjort, fundera över sina misstag och aldrig mer göra om dem.
För att lyfta upp stämningen lite tänkte jag visa er ännu en bild från skolan som jag tagit idag, kommer antagligen bli mycket av det här framöver, om inte annat bilder från Luleå överhuvudtaget. Vi hade våra första lektioner idag och under Medieproduktionen fick vi intervjua en klasskompis om dennes intresse eller något annat, sedan fota en bild på personen som speglade intervjun och sätta ihop det till en liten plansch kan man väl säga. Jag intervjuade Josefin om hennes intresse för 80-talsmusik, tyckte det var en ganska tuff och annorlunda grej för en 16åring. Ni kan väl gissa vad hon intervjuade mig om? Självklart mitt fotointresse. Bilden här tog jag när hon höll på att fota mig "in action" till sitt projekt. Tyckte den blev ganska snygg i skuggor och sådant, den är knappt redigerad heller.
Jag önskar att man kunde kontrollera allt här i livet, då hade allt varit mycket enklare. Fast då hade livet förlorat mycket av sin mening såklart, man måste få stöta på sina problem, göra sina misstag och ta lärdom av dem. Det känns jävligt jobbigt men det bara måste göras. Sen, när man börjar vara färdig med sina misstag, de flesta görs ju när man är ungefär i min ålder, så kan man vara nöjd med sig själv. Då kan man titta tillbaka och kanske skratta åt dumma saker man sagt eller gjort, fundera över sina misstag och aldrig mer göra om dem.
För att lyfta upp stämningen lite tänkte jag visa er ännu en bild från skolan som jag tagit idag, kommer antagligen bli mycket av det här framöver, om inte annat bilder från Luleå överhuvudtaget. Vi hade våra första lektioner idag och under Medieproduktionen fick vi intervjua en klasskompis om dennes intresse eller något annat, sedan fota en bild på personen som speglade intervjun och sätta ihop det till en liten plansch kan man väl säga. Jag intervjuade Josefin om hennes intresse för 80-talsmusik, tyckte det var en ganska tuff och annorlunda grej för en 16åring. Ni kan väl gissa vad hon intervjuade mig om? Självklart mitt fotointresse. Bilden här tog jag när hon höll på att fota mig "in action" till sitt projekt. Tyckte den blev ganska snygg i skuggor och sådant, den är knappt redigerad heller.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Om du tror att de flesta misstagen görs i din ålder, think again,Baby! Du har precis BÖRJAT göra misstag! De blir inte färre och förhoppningsvis inte samma, men du blir bättre på att hantera dem och acceptera dom som en del av livet. :-) Kallas för livets hårda skola å vi går alla i den. :-)
Trackback