j. Karlsson

Jag vet inte hur noga du är med att följa min blogg längre, det spelar ingen större roll, antingen läser du det här eller så inte. För tyvärr, jag kan inte plocka upp luren och ringa dig, för när jag tänker på dig, när jag saknar, så rullar tankarna vidare och jag klarar inte av det. Det är klart att jag minns och att jag saknar. Dagarna vi legat och lapat sol i trädgården eller vid en mysig sjö, kvällarna vi ätit middag ensamma och bara pratat, gången vi såg Mamma Mia på bio, när du tog med mig på 500. Men mest av allt kommer jag ihåg en speciell känsla. För varje gång det gick åt helvete, genom allt som skedde under våra liv, så var det ändå alltid vi. Hur mycket vi än bråkade, så visste jag att du ändå alltid skulle finnas där för mig, kanske inte just då, men några timmar senare.

Ja mamma, jag längtar självklart hem och jag saknar dig som fan. Saker kanske inte blev som det var planerat för 16 år sen, vad vet jag. Det enda jag vet är att jag vill ha min mamma, hon som alltid kommer vara min mamma och som jag alltid kommer älska. Jag vill att du finns här för mig och hjälper mig, inte alltid för jag vet att det är jobbigt för dig. Men när jag är lite nere, när jag fryser och längtar hem, när jag vill ut härifrån, säg ingenting, bara lyssna. Jag behöver dig mer än jag tror du förstår.

För varje liten kommentar du lägger, på telefon, på bdb, här, de gör ont. De rubbar min tillvaro totalt.
Kan vi inte bara vara som förut?


                     Jag älskar dig <3